Min resa i psykiatrin

Jag har haft en lång, och stundvis oerhört frustrerande och smärtsam, resa genom psykiatrin. Från fel diagnostisering till inkompetenta läkare till underbara terapeuter, här är min resa, so far.

• 1997- Januari 2000: KBT behandling för anorexia nervosa. Denna behandling fick jag i England. Kan tilläggas att jag var bosatt i England 1996-2002 samt 2007.
• Januari 2004- Augusti 2005: Behandling skedde på öppenvårdspsykiatrin i Umeå (bosatt i Umeå 2003-2005). Fick här diagnosen Bi-Polär typ 2. Påbörjade medicinering med Litium, Lamictal, Zyprexa samt diverse SSRI, SNRI, lugnande och sömnmedel. Började självskada genom att skära mig för första gången vid 22-års ålder. Vårdades sammanlagt fyra gånger på sluten avdelning under denna perioden. Blev för första gången på åtta år missbruks”fri” (dock utan hjälp från psykiatrin). Fick samtalsterapi hos Stefan, en underbar läkare samt att jag fick gå i den första test gruppen de hade för basal kroppskännedom. Retroaktivt sjukskriven hela 2004. Sjukskrevs hösten 2005 och den sjukskrivningen kvarstår. Fick diagnosen hypotyreos och började medicinera med Levaxin.
• November 2005- Januari 2007: Behandlas på Lergöksgatan Team 2 i Göteborg. Psykodynamisk psykoterapi hos Fredric. Arbetsterapi utredning samt gruppdeltagande (2006). Individuell sjukgymnastik. Genomgår en SCID I. Diagnoser: Bi-Polär Typ 2, GAD (generaliserat ångestsyndrom), PTSD (post-traumatiskt stressyndrom). Fortsatt medicinering. Jag och min familj ifrågasätter Bi-Polär Typ 2 diagnos då mediciner inte hjälper samt att jag ALDRIG varit manisk eller hypomanisk. Får inget gehör från min läkare som fortsätter att sätta in mediciner och höjer doser. Vårdas tre gånger på sluten avdelning under denna perioden. Genomgår KBT för Agorafobi när jag är inneliggande på avdelning 82 hösten 2006. I mina journaler från en period då jag var inneliggande står det från då ansvarig läkare att man misstänker Axel II diagnos. Detta utreds inte vidare. Slutar självmant med medicinering vintern 2006 (inte att rekommendera). Då gick jag på Litium, Lamictal, Risperdal, Sertralin, Mirtazapin, Stesolid, Propavan samt Zopiklon. Är från och med då medicinfri.
• Januari 2007-Oktober 2007: Vistas i England. Efter en smärre kris uppsöker jag psykiatrin. Utreds och diagnostiseras med ”Borderline Personality Disorder Impulsive Type”. Tyvärr finns det ingen behandling de kan erbjuda. Går några gånger i terapi på Rape and Sexual Abuse Centre (RSAC), en välgörenhetsorganisation som erbjuder terapi till de som blivit utsatta för våldtäkt och/eller misshandel.
• Slutet av 2007: Återvänder till Sverige och Göteborg. Uppsöker Anders Bergstedt på SU (läkaren som enda person som misstänkte Axel II diagnos) och får göra en SCID II utredning. Diagnosen Emotionellt Instabil Personlighetsstörning (EIPS) bekräftas. Remitteras till Centrummottagningen och sjukskrivningen återinförs.
• Januari 2008-Juli 2009: Behandlas på Centrummottagningen Team Väst. Ingen nämnvärd läkarkontakt då mottagningen sitter utan specialistläkare under hela min tid där. Arbetsterapi individuellt och i grupp. Sjukgymnastik först i grupp, sedan beslutade jag och min sjukgymnast att jag är oerhört prestationsinriktad och att gruppen gör mer skada än nytta. Påbörjar individuell sjukgymnastik. Går i psykoterapi hos Vera. Går i bildterapi i två omgångar. P.g.a flytt remitteras jag till Team 2 på Lergöksgatan.
• Hösten 2009 och framåt: Går nu hos Fredric (ja, samma Fredric som innan) som kombinerar KBT, DBT och psykodynamisk psykoterapi. Den absolut bästa terapeut som korsat min väg. Går ej i sjukgymnastik eftersom jag själv anser att jag ”tömt” ut den resursen. Träffar dock min sjukgymnast som ordnar ett bolltäcke som gör att min kroniska insomnia faktiskt förbättras. Efter en kris i början av 2010 utreds jag nu av en arbetsterapeut och vi håller på att lägga upp en behandlingsplan för att förbättra min aktivitetsnivå. Träffar en specialistläkare i psykiatri för första gången på nästan fyra år i oktober 2010. Medicinerar inte. Diagnoser: Emotionellt Instabil Personlighetsstörning, PTSD, samt konstaterat utmattningssyndrom. Otaliga besök på psykakuten hos inkompetenta och oförstående läkare som häver ur sig den ena fadäsen efter den andra. Exempel: ”Men lilla vännen, vi lägger inte in människor med din diagnos eftersom ni ändå inte blir bättre.” Jag bestämmer mig för att bojkotta psykakuten permanent.
• 2011: Somatiskt: kronisk inflammation i muskelfästet i höger höft, utmattningssyndrom, kronisk insomnia, hypotyreos. Psykiatriskt: PTSD. EIPS kommer att skrotas eftersom detta är en feldiagnos. Utredning kommer att göras för att ge en korrekt diagnos. Detta är bara en av många felaktiga diagnoser som revideras genom åren.
• Juni 2011: Asperger diagnos ställd, konfirmerad och nu ska jag bara köra ”hej kommun ge mig tillstånd till rätt behandling” fadäsen.
• 2012: Min livhanke, min terapeut sedan många år slutar. Jag försöker att inte tappa fotfästet. Står i väntan hos LSS angående daglig verksamhet. Primär diagnos: Asperger. Sidodiagnos: PTSD Testat Concerta. En medicin som faktiskt visat sig fungera! Min nya terapeut lämnar också mottagningen. Vilken del av ”Jag avskyr förändringar” är oklart?! Framtiden är oviss och JAG GILLAR DET INTE.