Lever gör jag. Trivs helt okej med det för tillfället. Väntar fortfarande på utredning femhundraelva. Funderar hur jag ska få rehabilitering och olust/kräla i skinnet känslor som ofta uppkommer i närheten av ALLA människor. Vi funderar på det, dvs. jag, min terapeut och min arbetsterapeut.
Under tiden spelar jag rollspel, WoW, petar på mina råttor, kramas med pojken, tittar på film, tackar för att våren är här, förbannar min kropp för att den inte fungerar som jag vill (utmattningssyndrom/inflammation i muskel/kronisk insomnia/ischias is the shit – honest)… Allt rullar på som vanligt, varken mer eller mindre. Dock undrar jag bestämt hur jag ska få mig själv att gå i hop med resten av ett samhälle där de flesta är ovilliga att försöka förstå att jag inte funkar som de… Att inte värdera känslomässigt, att vara ganska flack känslomässigt och att dessutom tänka som en raket har sina nackdelar I tell you… Inte bara, men meh…
Äsch, ska käka middag och spela WoW. I is bored.
P.S Om någon mot förmodan fortfarande läser denna bloggen och råkar spela WoW och råkar ha en raid klar healer så är vi måttligt sagt lite desperata i den übertrevliga sociala raiding guilden, let me know.
P.P.S Ja jag vet, lågt och lite skamligt men är man desperat så är man :p
Mycket trevligt inlägg måste dock få fråga en sak. Hur lyckas du med ditt förhållande. Menar inget negativt är abra ute efter konkreta tips då jag själv alltid spårar ut helt åt helvete så fort det kommer en människa för nära. Hur fan gör man för att inte skrämma iväg dom egentligen?
Ursäkta det fördröjda svaret, livet har ketchup effekt för tillfället.
). Sen att vi båda är cyniska hjälper nog också, hehe 
Kör man brutalt ärligt tidigt så verkar man kunna se vilka som pallar med, vissa kommer aldrig att göra det. Men jag brottas fortfarande med ibland hur mycket och hur tidigt, alla är ju så annorlunda. Tror mycket är tur, sedan kan jag inte hjälpa om vissa människor väljer att missförstå precis allt, det är ju deras problem, inte mitt 
Mja du, det är egentligen en bra fråga. Dels tror jag att det beror på personen i fråga. Tror att vissa kommer att springa oavsett (ja, de gör ju det fortfarande ibland, hehe). Jag kör på brutal ärlighets principen. Med det, totalt öppen kommunikation och acceptans från båda håll så verkar vi få det att funka. Vi är väldigt olika (han känslosam och stormig, jag mer logisk och mja, någonting
Men när det kommer till de flesta andra människor så kliar det oftast, jag har bara valt att omge mig med människor som accepterar att jag låser in mig titt som tätt, att jag ibland inte vill prata eller umgås. Resten kan gå och dra något annat över sig