Det har inte varit bra. Inte direkt dåligt heller. Mest ett evigt vakuum av tristess på tristess på tristess. Har inte vetat vad jag ska skriva. Om jag ska skriva. Orden har inte strömmat ur händerna. Det finns ingen direkt förklaring till varför. Ibland blir det så här. Likgiltighets tristess. Kan sägas att FSK djävlas med en och samma sak som de har ”utrett” i tre år nu. Om huruvida jag är berättigad ersättning från England eller inte. Att jag sökte när jag bodde där och VET att jag INTE är det betyder ingenting. De förhalar. Vilket betyder att hej jag lever fortfarande på existensminimum. De betalar ut miljoner utan att utreda ordentligt. Medan med mig ska de leta i alla skrymslen och vrår. Titta under varje sten. Jag blir så trött. Så less. Låt mig vara. Låt mig vara.
ADHD screening gjord. Vi får se vart det bär hän. Påbörjat Strattera medicinering eftersom min läkare anser att det finns belägg för det. Jag hyser som vanligt noll förhoppningar. Jag och mediciner. Vi diggar inte varandra. Min terapeut är borta fyra veckor januari/februari. Vilket betyder fem veckor utan terapi för min del. Det suger. Jag vill verkligen inte. Men vad ska man göra. De har lika mycket rätt till semester som andra. Min superba allmänläkare försvinner från vårdcentralen. Suckarnas dal.
På plussidan är alla julklappar köpta och inslagna. Rollspelandet flyter på och smeker ömt min fantasi. Jag städar mindre. Om ni kände mig skulle detta betyda mer än vad det gör.
WoW är min räddare från tristessens klor och kopplat med starkvinglögg av den vita ekologiska sorten, så kanske, bara kanske, kan jag överleva också denna julen.
The fallen. The beloved. The betrayed and the lonely.
