Min hjärna har lämnat kraniet. Jag vill inte vara med i denna leken längre. Jag vet inte hur jag ska få två världar att mötas. Två synsätt att samsas. Som att vara tre olika personer. En som drar i cynismens svarta spår. En annan med regnbågens envishet. En tredje som sitter där emellan. Jag. Två världar och jag slits itu. Deras obstinata sinne hindrar de båda från att ge upp. Jag sitter med en åskådares oförmåga att göra ingenting och ser på. När världskriget härjar och allt faller sönder.
Och det syns inte på dig. Du, som är så normal. Att varje gång du andas, skär rakblad sönder halsen.
Jag upplever att det ofta är problemet; att det inte syns på utsidan hur dåligt jag egentligen mår. Det suger.