Att vara eller icke vara – om anonymitet

En diskussion på Inferno’s blogg fick mig att fundera på det där med anonymitet. Eller snarare, varför jag har valt det. Det är inte för att jag är rädd att nära och kära ska få veta. Jag har aldrig skämts över mig själv eller mina diagnoser. Jag har alltid varit öppen om dem och mina problem. Eller tja, alltid är väl att ta i men de senaste sex åren i alla fall, vilket oftast känns som alltid om jag ska vara helt ärlig. Detta kom till för att jag någonstans ville förklara, för att få andra att förstå varför jag ibland vill vara ensam, varför jag inte orkar umgås eller bara varför jag beter mig som jag gör ibland. Jag märkte att öppenhet och ärlighet varade längst, skapade minst missförstånd och även om vissa sedermera har tagit avstånd från mig så har banden med de som stannat kvar enbart blivit starkare och djupare, inte minst de jag har med min familj.

Man skulle då kanske kunna undra varför jag har valt att vara anonym här och ja, jag inser att jag faktiskt inte har något bra svar på den frågan. Kanske lite rädsla, lite paranoia eller bara rent obstinat trots ålders beteende. Med det sagt så har jag nu valt att dra av anonymitets masken, exponera vem denna människan Nyx är. Bära eller brista bäst det vill. Så för att introducera mig själv så börjar jag med en bild på mig själv, Nyx, eller Ulrica som Nyx egentligen heter.