Det är nu det verkliga arbetet börjar. Det är nu jag ska försöka få ordning på allt. Få struktur. Rutiner. Bli mindre känslomässigt handikappad. Jag vet inte om jag vill känna. Varje gång jag känner försvinner jag.
Visst, det känns som att jag verkligen slösat bort alla otaliga år inom psykiatrin. Alla sjukskrivna år. Slutenvårds vistelser. Allt legalt knark. Men det är en process. Det var min process. Jag ska då aldrig göra det enkelt för mig. För vad vore det roliga i enkelheten?
Och jag hör att det är nu det kommer att bli jobbigt. Jaha, så jag har haft det kul och enkelt i alla dessa år?! Haha, den var bra du! Jag kan inte föreställa mig att det kan bli jobbigare. Så klart som fan att jag blir livrädd. Jag menar, ÄNNU VÄRRE?! Man skulle kunna tro att de verkligen vill att jag ska hänga mig från trädet ute på gården. Men jag vet att de bryr sig. Av någon outgrundlig anledning BRYR de sig faktiskt. Ja, jag förstår det inte heller.
”Det känns som att du känner att det känns väldigt svart just nu.Som om att det inte finns något hopp.” Ja du min käre arbetsterapeut, du slog fan i mig huvudet på spiken. Det är sällan andra gör det, så ta det som en komplimang.
När började de inom psykiatrin förstå mig? Vad hände? Eller har de gjort det hela tiden och det bara jag, den obstinata femåringen som stretat emot? Förmodligen.
Det är bara en sak jag vill veta: Hur rämnar man en mur som man hade innan man har minnena?
