Lite utrymme har äntligen infunnit sig. Ensamhet har jag alltid älskat, förmodligen mer än någonting annat. Redan som liten satt jag hellre uppkrupen i min fåtölj med en bok än att vara ute med vännerna. Kanske är det för att jag alltid har trivts bäst i fantasin eller med mina egna tankar. Världen utanför har alltid tett sig obarmhärtig och kall i jämförelse. Men det som så mycket annat, är inte utan sina komplikationer. Få förstår mitt ofta (för dem) abnorma behov av att vara ensam. Och det har gjort att genom åren har min vänskapskrets blivit mindre och mindre. Människor rör till saker i huvudet med kommentarer och blickar som kanske inte betyder någonting egentligen, men som i min värld kan betyda så oerhört mycket. Att sedan barnsben aldrig heller kännt att man passat in och att när man pratat fått konstiga blickar har inte direkt ljusat upp saker och ting. Det var sällan människor förstod vad jag sa, och även fast de finns de i dag som förstår en del, så möts jag alltför ofta av förvirrade och äcklade blickar.
I går spenderade jag dagen med att sitta uppkrupen i soffan med en skål surt godis och slasher filmer. Så vitt jag vet var resten av mina nära ute och söp och dansade. Skrattretande egentligen, att vid 27-års ålder lyckats paja sin kropp så hårt att man orkar gå ut ungefär en kväll i månaden. Bitter? Oh ja, fast jag skulle nog egentligen inte erkänna det om du frågade mig ansikte mot ansikte. Livet sätter sina spår när man har spenderat närmare 13 år med att fly från sig själv, från andra, från världen… Men jag ångrar inget, inte egentligen. Mest för att det inte tjänar någonting till och jag kan alltid säga att levt, mer än vad de flesta gör på en livstid. Jag har aldrig varit mycket för att göra saker och ting halvdant så jag lever (och har alltid levt) intensivt, passionerat, nattsvart, extatiskt… oavsett om det varit inne, ute, hemma, borta, i en bil eller på ett tåg… Och visst är det ett dyrköpt liv, men skulle jag få en chans att ändra det skulle jag inte göra det. För trots att jag fått betala alldeles för mycket för allt, trots att livet i dag är outhärdligt de flesta stunder så kan jag med ärlighet säga att skulle jag dö i morgon finns det inget kvar jag skulle önska att jag hade gjort.
