Typ Nöjd Eller Ptja…

Jag har drabbats av ketchup effekten. Läkarbesök klart, utlåtande skrivet och skickat till FSK. Diagnos Asperger fastställt. Tid hos Habiliteringen i morgon. Och sedan så sitter jag och terroriserar guild forumet. Hehe.

Och jag ska se Henry Rollins i februari. Hell fucking yeah! Ja, jag lever, andas och allt det där. Försöker fortfarande förstå mig på människor, kallprat och social skit. Men va fan, det kommer jag nog aldrig att göra. Så jag fortsätter att aldrig blanda protein, kolhydrater och sallad och gissa vad, jag trivs rätt bra med det. Faktiskt.

The Neverending Breath

Jag skulle kunna säga att jag var förvånad, men nä, det är jag faktiskt inte. Men nu står det klart, svart på vitt. Asperger. Hepp. Så var det med den saken.

Kan tillägga, saker och ting ser faktiskt helt okej ut, visst jag förstår inte människor, de förstår inte mig. Jag har fortfarande en söndertrasad kropp, fortfarande sjukskriven och spelar fortfarande säkerligen för mycket WoW, God of War 3 och rollspel men jag trivs. Trivs i mitt eget skinn. Jag andas. Jag lever. Men jag måste fortfarande acceptera, allt detta djävla accepterande *suck*, att jag är som jag är, andra är som de är och så länge jag andas och de andas kommer missförstånd att fortsätta hända och jag kommer fortsätta att banka huvudet i väggen.

Förresten, om det är någon som har ett bättre ord för bristande empati som inte för andras tankar till seriemördare, let me know.  Tills dess ska jag se om jag kommer att få ner Ragnaros igen innan året lider mot sitt slut.

Toodles.

Oironisk Ironi

Hur svårt ska det vara?! Jag VILL inte umgås med andra. Nej, det är inte ångest, fobi eller något annat. Jag vill bara inte. Hur svårt ska det vara?! Uppenbarligen djävligt svårt. Människors trångsynthet är förbaskat skön. Mums.

Jag, irriterad? Bitter? Aldrig. Nää, jag är inte ironisk. Lovar. *suck*

Allsköns Ingenting Vettigt. Alls.

Lever gör jag. Trivs helt okej med det för tillfället. Väntar fortfarande på utredning femhundraelva. Funderar hur jag ska få rehabilitering och olust/kräla i skinnet känslor som ofta uppkommer i närheten av ALLA människor. Vi funderar på det, dvs. jag, min terapeut och min arbetsterapeut.

Under tiden spelar jag rollspel, WoW, petar på mina råttor, kramas med pojken, tittar på film, tackar för att våren är här, förbannar min kropp för att den inte fungerar som jag vill (utmattningssyndrom/inflammation i muskel/kronisk insomnia/ischias is the shit – honest)… Allt rullar på som vanligt, varken mer eller mindre. Dock undrar jag bestämt hur jag ska få mig själv att gå i hop med resten av ett samhälle där de flesta är ovilliga att försöka förstå att jag inte funkar som de… Att inte värdera känslomässigt, att vara ganska flack känslomässigt och att dessutom tänka som en raket har sina nackdelar I tell you… Inte bara, men meh…

Äsch, ska käka middag och spela WoW.  I is bored.

P.S Om någon mot förmodan fortfarande läser denna bloggen och råkar spela WoW och råkar ha en raid klar healer så är vi måttligt sagt lite desperata i den übertrevliga sociala raiding guilden, let me know.

P.P.S Ja jag vet, lågt och lite skamligt men är man desperat så är man :p

Distraktion

Det är väntans tider. Möte med arbetsterapeut på måndag, möte med FSK och arbetsterapeut på torsdag, terapi på torsdag. Jag hoppas, hoppas att byråkratin är på min sida och att jag kan få börja på arbetsterapin på Centrummottagningen. Hoppas, men vågar inte tro. För jag vill inte tänka på vad som kan ske om det inte går att ordna. Så jag skriver mindre, och spelar mer. Dessutom är WoW och vin det enda som lindrar ångesten som hemsöker mig så gott som konstant, för psykiatrin skriver inte ut mediciner till mig som kan fungera. Don’t you just love it. Här kommer bildbevis:

I Still Breathe

Jag har varit usel på att uppdatera. Ingen mening med att hymla med det faktumet. Det har varit en del som har surrat runt det senaste. I den psykiatriska snårskog har ljuset börjat kika igenom, inte på det sättet att saker och ting har ljusnat, utan mer så att kärnan syns, den finns och jag har äntligen lyckats kommunicera den till min terapeut. Jag har nog alltid vetat att det inte stämmer, EIPS diagnosen, innerst inne. PTSD, javisst, utmattningssyndrom, absolut men den andra, mjae, inte lika mycket så. Min terapeut håller med. Jag ska bli omdiagnostiserad, till vad, är ännu oklart, (vilket beror mer på att jag och min terapeut bara har 45 min i veckan än någonting annat) även om jag har mina misstankar.

Självinsikt har ett högt pris, när du inser att du där ute i periferin, du som ALDRIG fungerat som andra, måste avsäga dig 95% av livet för att samhället är anpassat för en majoritet. Och nej, jag är faktiskt inte bitter över det, även om det lätt kan tolkas så (andra misstolkar ofta det jag säger, ett av mina större problem), jag förstår det, att samhället skulle anpassa sig efter en minoritet är ologiskt och opraktiskt. Jag är jag. Inte mer. Inte mindre. Jag avgudar inte mig själv, men jag avskyr inte mig själv heller. Jag är jag. Och lika lite som jag be dig att sluta vara du, kan du be mig att sluta vara jag. So there.

Kära FSK

Jag vill härmed tacka er fört att ni glömt meddela mig att jag bytte handläggare i höstas och att jag fick reda på det via min arbetsterapeut. Tack för att ni inger så mycket förtroende hos de ni säger er ta hand om det är ju inte som att jag har tillräckligt med skit i mitt liv. Igen, tack.

 

Åh vad jag älskar ironi…

Sanningens Helvetes Spikklubba

Konstaterande: Jag har inte ADHD. Inte förvånad.  Mest besviken. Arg. Ledsen. Rädd. Att min hjärna fungerar som den gör är bestående. Det är sådan jag ÄR. Det är inget fel. Inget som kan fixas.

Om nu någon skulle vara intresserad så är statusen som följer:

EIPS

PTSD

Utmattningssyndrom

Punkt.

Min terapeut är borta ett tag. Den 10:e februari är min nästa tid. Tiden mellan kommer kantas av arbetsterapi och läkarbesök. Men mest av allt. Mest av allt. Vill jag bara lägga mig ner under täcket och sova fram tills den 10:e februari. Hur svag jag än känner mig för att erkänna det. Hur liten, patetisk och obetydligt jag ser mig som, så är sanningen fortfarande densamme: Min terapeut är min livboj. Utan honom skulle jag gå under.

Jag hoppas på förändring. Men jag tror inte den är möjlig. Uppgivenheten lägger sig runt min kropp och kramar åt. Låt mig sova och komma tillbaka när världen känns mer barmhärtig.

Existens är inte att leva

Det har inte varit bra. Inte direkt dåligt heller. Mest ett evigt vakuum av tristess på tristess på tristess. Har inte vetat vad jag ska skriva. Om jag ska skriva. Orden har inte strömmat ur händerna. Det finns ingen direkt förklaring till varför. Ibland blir det så här. Likgiltighets tristess. Kan sägas att FSK djävlas med en och samma sak som de har ”utrett” i tre år nu. Om huruvida jag är berättigad ersättning från England eller inte. Att jag sökte när jag bodde där och VET att jag INTE är det betyder ingenting. De förhalar. Vilket betyder att hej jag lever fortfarande på existensminimum. De betalar ut miljoner utan att utreda ordentligt. Medan med mig ska de leta i alla skrymslen och vrår. Titta under varje sten. Jag blir så trött. Så less. Låt mig vara. Låt mig vara.

ADHD screening gjord. Vi får se vart det bär hän. Påbörjat Strattera medicinering eftersom min läkare anser att det finns belägg för det. Jag hyser som vanligt noll förhoppningar. Jag och mediciner. Vi diggar inte varandra. Min terapeut är borta fyra veckor januari/februari. Vilket betyder fem veckor utan terapi för min del. Det suger. Jag vill verkligen inte. Men vad ska man göra. De har lika mycket rätt till semester som andra. Min superba allmänläkare försvinner från vårdcentralen. Suckarnas dal.

På plussidan är alla julklappar köpta och inslagna. Rollspelandet flyter på och smeker ömt min fantasi. Jag städar mindre. Om ni kände mig skulle detta betyda mer än vad det gör.

WoW är min räddare från tristessens klor och kopplat med starkvinglögg av den vita ekologiska sorten, så kanske, bara kanske, kan jag överleva också denna julen.

The fallen. The beloved. The betrayed and the lonely.

…

And this life, I find it so terribly, terribly dull.